Historia

När jag var runt sex år så började min syster cykla. Hon var då 13. Den första tävlingen som jag minns var USM i Degeberga 1990. Då hade vi köpt en husvagn och vi fick bo en hel vecka där, och det var början på mitt "ziegenarliv". När jag var 8år så fick jag också mersmak på cyklingen. Det var cykeltävling i Laxå, "Lassånarundan", och man kunde ställa upp som nybörjare. Självklart ville jag köra!! Jag tränade länge för det, jag ville vinna!! Min pappa fick klocka mig medans jag körde runt kvarteret och jag körde fler och fler varv för jag ville hela tiden köra fortare och få en bättre tid.. Så det blev många, långa spurter.. Kanske var det det  som gjorde mig till en bra spurtare?! ;)

Min pappa Josef var en av tränarna i klubben så vi åkte alla, min far, syster och jag, till klubben. De åkte ut på en större runda och jag skulle köra "Lassånarundan" ca6km själv och sedan åka hem. Men jag var målinriktad redan då och ville träna mer. Så när min far och syster kom hem från sin 6mils runda så var jag fortfarande inte hemma. Pappa åkte ut för att leta efter mig och då mötte han mig på väg hem. Jag hade åkt 5varv istället plus 10km dit och tillbaka.... Inte dåligt för en 8-åring att åka 4mil... =) 

Tävlingen kom och jag var supernervös. Jag blev näst sist på den tävlingen och jätteförbannad, jag hade ju tränat så!! Jag gav inte upp utan fortsatte. Jag ville vinna!!

När jag var 11 körde jag mitt första USM. Det blev silver på tempot och brons på linjet. Lisa Svenningsson vann dubbelt på hemmaplan och jag tyckte hon var helt omöjlig att slå. Hade stor respekt för henne. Året därpå fightades vi på U6-dagars, ett av europas största ungdomstävlingar. Min pappa sa att jag skulle sticka i sista kurvan innan mål och att jag då skulle vinna. Jag tyckte det var alldeles för långt, 800m att spurta. Josef blev arg och hotade med att åka hem om jag inte ville tävla. Självklart gjorde jag som han sa, men jag var hela tiden rädd att bli ikapp körd. Jag vann den etappen och efter det hade jag inte lika stor respekt för de andra längre. De var inte oslagbara!!! Och jag antar att det var det som min pappa ville visa mig...

Efter den dagen så var det inte många tävlingar jag förlorade. Jag vann samtliga SM från 12 års ålder till 18år. Det sista året som junior fick jag även köra JVM. Två veckor innan tävlade jag i Holland med landslaget. Det var sista deltävlingen i Holländska junior cupen. Det skulle vara riktigt hårt med över 90 startande, men jag hade sagt att om jag är bland de två främsta idag så kommer jag vara på pallen på JVM. Jag vann den tävlingen så nu var jag säker på att jag skulle hamna på podiet!! Sagt och gjort, på JVM tog jag en bronspeng =) Genom det lärde jag mig att bara man tror riktigt mycket på sig själv så klarar man det!!

Året därpå när jag gick upp i elitklassen, 2003, anordnades ett Sprint Race i Stockholm, dagen innan Tjejtrampet. Många duktiga internationella spurtare som Bronzini och Gillmore var därför där. Jag hade ingen aning om vilka dessa tjejer var, hade aldrig mött dom förr. Jag visste bara vem Suzanne de Goude var, hon vann JVM när  jag blev trea. Så henne hade jag respekt för och så klart Leontine van Moorsel. Hon hade vunnit Tjejtrampet tidigare så jag visste vem hon var, men inte om hon kunde spurta. Jag gick vidare till final och blev 2:a efter De Goude. Kanske var det för att jag litade på att jag var en duktig spurtare men ändå rädd för Suzanne. Så jag antar att man helt enkelt måste lita på sig själv...

Ytterligare ett år senare vann jag U-23 EM och gjorde flera resultat internationellt. Fick starta i ett mixat lag på sista deltävlingen i Världscupen. Hur skulle det gå?!! Men jag litade på mig själv. Strax innan spurten låg jag på tredje hjul och hade guldläge... Jag!! I en Världscup!! Med 250m kvar vinglar Oenone Wood till och hon touchar mitt framhjul, jag tappar balansen och åker omkull!! Och långt bort försvann min dröm...

2005 blev jag proffs. Jag hade gjort så pass bra resultat så jag behövde inte ens leta efter ett lag, inte mindre än 5 lag hörde av sig till mig och jag kunde välja som jag ville. Jag körde detta år för Team Elk Haus, Österrike. Passade mig bra. Ett mindre lag där jag fick köra de tävlingar som jag ville, utvecklas men ändå bo kvar här hemma i Sverige nära min familj och vänner.

2006 valde jag att byta lag då de bästa i laget också bytte. Vi skulle då inte ha så mycket ranking poäng och få starta i de största tävlingarna. Mitt val hamnade på Bigla Cycling Team, ett bra lag med många starka namn. Där stannade jag i fyra år tills laget lades ner efter säsongen 2009. Mycket erfarenhet har jag fått, både bra och dåliga, vilket har varit lärorikt och som jag hoppas ska göra mig till en bättre cyklist.

Mitt nya lag är Team Fenixs, som är ett mindre lag men som jag fått en ledarroll i. Ska bli intressant att cykla ihop med nya tjejer och se hur detta lag arbetar. Ser fram emot det nya året!

Ciao!!