Etapp 5:

109km. Avg: 137bpm, max: 175bpm.

Satt långt fram och attackera massor de första 30km. Sedan åkte jag av, tog det lugnt med en grupp på ca 10åkare. Så nu är alla i laget nöjda, då jag åkte av...  (läs mer från del 1 , etapp4.)

Etapp 6:

119km. Avg: 134bpm, max: 178bpm

Direkt från start gick det ständigt uppåt, efter 17km hade vi ett bergspris. 3 långa berg idag, satt med bra i en stor klunga. Kändes bra, 56:a idag.

Etapp 7:

131km. Avg: 141bpm, max: 175bpm.

Tog många attacker och långa förningar. 4 bergspris denna dag, hade riktiga skitben idag. Nog dragit på mig mycket syra efter alla attacker. Ser det som bra träning iallafall...

Etapp 8:

116km. Avg: 140bpm, max 178bpm.

Inge platt alls, hela tiden upp eller ner... Hade ganska bra ben idag och kunde sitta med långt fram och jobba bra. Kändes skönt. Kunde varit topp 40 idag efter alla backar men fick order att ta det lugnt upp i sista backen för att spara benen till i morgon. Var iallafall en skön känsla och bra för mitt huvud..

Etapp 9:

111km. Avg: 138bpm, max 166bpm.

Sista dagen och enda platta etappen på 10 dagar. 14Km x 8 varv. Mycket kurvor, dålig asfalt, en bana redo för olyckor. Hela klungan bestämde för att ta det lugnt första varvet för att kolla in banan. I början på andra varvet då det fortfarande gick lugnt skedde första olyckan, förmodligen den enda också vad jag vet... Tyvärr var det våran olycksfågel Andrea Graus, som skadade sig så allvarligt på Mallorca i våras på träningslägret. Innan den här tävlingen så visade röntgenbilder att hennes nyckelben fortfarande inte var läkt och hon måste opereras ännu en gång och sätta in någon metallplatta igen. Den här gången fick ansiktet ta hela smällen och hon har brutit näsan, slagit ut några tänder och måste sys. Några hjärnskador vet vi inget om ännu... =( Jag blev så ledsen när jag hörde i radiosnäckan vi har att det var hon som hade åkt omkull att jag fick tårar. Då visste jag inte än hur allvarligt det var. Hela klungan saktade in och vi tänkte avbryta tävlingen. Varvet därpå såg jag ambulansen som tog hand om henne...

Vi bestämde att vi skulle rulla i genom och inte tävla först sista varvet. Då skulle vi släppa iväg en från varje lag som fick göra upp men ingen av de som låg topp 10 i sammandraget. På tredje varvet stack en grupp iväg iallafall och en tjej bland de topp 10 satt med.... De fick en lucka på ca 2min, sedan fick vi börja jobba, annars skulle hon peta ner Nicole från sin tredje plats totalt. Typiskt. I ca 70km fick vi fyra återstående bigla-åkare köra på med hjälp av 2 från Cervelo (ledartröjan) köra in allt. Vi ville hålla tiden nere på ca 40sek – 1min så att inte en massa andra lag började attackera på slutet. Men när det närmade sig mål så började de andra lagen köra iallafall för att dra upp åt sina spurtare. Så sista km var vi ikapp den stora klungan, och allt kändes helt hopplöst så jag rullade bara i mål på en 30 plats.

Årets Giro var nog ett av de tuffaste åren. Inte bara för min del, varje dag fanns berg utom sista, det har varit dåliga vägar, mycket vurpor och intriger i laget.

Vi har iallfall haft strålande sol varje dag, även då värmen har varit lite jobbig ibland. Sista kvällen tänkte jag ändå på hur lycklig man är som får göra det man vill när jag låg på massagebänken i solnedgången och såg ut över havet. Lugn levande musik spelades nedanför vid poolen då det förberedes för en stor bröllopsfest. Just då fanns inte många bekymmer och det var en härlig känsla.

Nu är jag tillbaka i huset igen för att vila upp mig några dagar. Nästa vecka ska vi till Tyskland och köra Thuringen runt innan vi åker till Världscupen i Sverige och Vårgårda. Ser jag fram emot.

Ciao!