VM är alltid en upplevelse, och så även denna gång =) 

Hotellet var toppen och låg en bit utanför Varese nära sjön. Lugnt och fint. Det var bra stämmning i laget och vi var alla laddade och visste våra uppgifter inför loppet. Stabben vi hade var också helt underbar med mekanikerna, massörerna och till och med hade vi en  personlig kock, så man fick allt man behövde. Fanns inget att klaga på...

Banan i år var riktigt hård, på tv kanske den inte tycktes vara det men de som var där och såg banan håller nog med mig. Loppet var som en backig gp-bana, hård, snabb och teknisk. När starten gick var det hysteriskt, kunde tro att man hade 14km att köra istället för 14mil. Första varvet var tempot riktigt högt och efter drygt 500m började en 1km brant backe. (Jag fick köra på en 27-klinga !) Ett par hundra meter från toppen vurpar några, bl.a. Emilia Fahlin. Det blir totalstopp i backen och hela klungan stannar... skönt att pusta ut lite... kaos i klungan och alla är superstressade. Ljungskog får problem med skon och får inte i den i klossen, panik igen.. Emilia och Marie puttar henne och jag tar över sista biten. Susanne skriker i radion att hon behöver byta skor men till slut får hon i klossen. Mina ben känns nu som betongblock och jag orkar knappt trampa nedför backen. Farten är hög och en grupp åker iväg i nästa backe (3km), många är trötta och en del har redan släppt kontakten. Min tanke blir att jag måste göra allt jag kan innan jag också flyger. Jag får tillbaka lite krafter och mina ben känns riktigt bra. Gruppen framför har drygt 50sek försprång. Jag drar hårt en lång bit och Emilia tar över sista biten innan långa backen. Totalt kör vi in 20sek. Bra jobb. Tyvärr tappar vi båda kontakten till klungan. Jag lyckas sedan kämpa mig tillbaka igen, tänker att  jag måste  försöka  hjälpa mer, för Karin och Marie hade släppt tidigare. Jag tappar, kommer ikapp... och åker jojo ett par gånger till klungan innan jag ger mig.

Alla som såg loppet kan nog hålla med om att sista varvet var minst lika spännande som OS, om inte mer... 6st är loss och BÅDE Emma och Susanne sitter med! Vilket läge! Tråkigt nog måste Ljungskog byta hjul och vi har endast en svenska kvar. När Emma attackerar med 1km kvar så står jag framför storbildsskärmen och hoppar, skriker och gråter och mina händer och ben bara skakar. De är mer nervöst att se på än att köra själv.. 300m kvar kommer de ikapp och Emma missar medalj men slutar fyra, riktigt imponerande! WOW vilket VM!!! Och vilka underbara minnen vi alla kommer ta med hem.