Etapploppet Trophée d´Or i Frankrike är en av mina favoriter. Det var även en av mina första tävlingar jag körde utomlands när jag började.

Vi körde 6 etapper på 5 dagar. Första dagen kändes väldigt bra och var pigg i benen. Med ca 1 mil kvar på loppet vurpa några framför mig och jag hade turen att inte köra in i dom. Fanns en liten lucka mellan dom och en mur på insidan där jag kunde passera men det ville tydligen fler så de körde in i mig bakifrån å jag föll över styret. Tog i med handen och kände att jag slog i lillfingret... någonting stod rätt ut från fingret och jag hoppades att det inte var fingertoppen som var bruten... vågade knappt titta, men det var bara nageln som böjt sig på mitten, så böjde rätt den å cyklade vidare.. lite flyt där =)

Vi hade några småvarv att köra inne i stan på slutet så det gick riktigt fort och klungan var långt utdragen. Malin väntade på mig å drog i kapp mig till klungan, där Jessica tog över, sedan Madde och slutligen Jennie. Så på sista varvet var jag å Jennie längst fram och hon skulle försöka dra upp en spurt åt mig. Men upploppet var smalt och svagt uppför att alla trängdes å vi kom ifrån varandra. Var inte mycket till spurt, bara ett långt led in till mål. Blev 14:e.

Andra dagen, två etapper, linje och ett kort tempo. Gick inget vidare på något av loppen, Jennie gjorde en bra tid på tempot och körde in som 8:a.

Tredje dagen, varmt som tusan. Fick frossa på slutet och tappade all kraft, rullade in som 45:a eller något.. På kvällen var jag fortfarande "uppvärmd" att hade nästan 38grader feber.

På morgonen hade det sjunkit en del, då var der dax för kungaetappen med alla bergen. Tappade lite i en av backarna å hamnade i en mindre grupp, och där låg man å kämpade de sista 5 milen in till mål, med huvudklungan 30 sekunder framför oss utan att komma ikapp. Lite drygt..

Sista dagen vaknade jag med halsont och kunde knappt svälja. Låg och funderade om man skulle starta. Gjorde det iallafall, för det kändes bättre efter att man ätit lite. Etappen var drygt 9 mil och det första 70km var en riktig pina. Trodde nästan jag skulle flyga av på småvarven inne i målstaden. 5varv á 4km. På två av varven var det spurtpriser och jag vann båda. Kände att för varje varv så kom kraften tillbaka. Inför målspurten hade jag, Jennie och Madde pratat oss samman. Varvet gick svagt uppför ända till sista kilometern, å där uppe var jag tvungen att vara bland de första om jag skulle vinna slutspurten, för sedan gick det snabbt och neråt mot mål. Madde körde upp mig den sista biten och jag hade en riktigt bra position och känsla att idag var min dag =)

När spurten drogs igång och jag var på väg förbi Rasa från Team Safi, så började hon tränga mig och när kravallstaketet började trodde jag att jag skulle dö. Med en fart på över 60km/h var jag på väg rakt in i metallstaketet. Jag skrek förtvivlat, hon väjde ut, jag kunde väja ut och klarde mig med 2cm. För en sekund tror jag nog att hela klungan och publiken stod stilla för att se om jag skulle klara mig...

Jag vann till slut spurten med ca 10-20cm. Men jag var så arg! Vem vet hur det hade kunnat gått om hon inte väjde undan i tid. Till slut fattade jag att jag faktiskt hade vunnit och jag tror det var en av mina lyckligaste dagar på mycket länge. Det betydde så mycket för mig att tårarna fortfarande rinner ner för kinderna när jag tänker på det. Det är inte min största merit men just att jag haft en så jobbig säsong, jag har kämpat så hårt å inte fått något för det. Tack mina goa tjejer i laget och ledningen att ni tror på mig och ger mig chansen! Det var en stor seger för Alriksson Go:Green.

Rasa som var tvåa över linjen blev diskvalifiserad till sista plats i klungan och Emma Johansson blev istället ny tvåa, som även vann tävlingen totalt.